Idag var jag och mamma med och sålde hantverk på Rotnäs gårdsbutiks vårmarknad. Efter att vi var med som försäljare en helg på deras julmarknad så tyckte vi det kunde vara roligt att vara med på vårmarknaden också, men den här gången blev det bara en dag istället för hela helgen.
Vi tyckte att vi fick en väldigt bra plats, med möjlighet att hänga upp sjalarna på väggen bakom bordet. Vi sålde för ungefär lika mycket som varje dag på julmarknaden, dvs något sämre än det brukar gå på andra ställen. Vet inte riktigt vad det beror på eftersom vi var de enda som sålde stickat och virkat och då borde det ha gått bättre. Men det gick ju inte heller dåligt, så vi är nöjda =)
Nästa tillfälle blir vårmarknaden i Grangärde 17 maj.
Har sålt på lokal hantverksmarknad idag. Med tanke på att det inte var så värst många besökare så sålde vi riktigt bra. Lite dåligt organiserat, men det kanske blir bättre nästa gång. Om det blir någon nästa gång. Vi tyckte att det var lite för lång tid, det var väldigt lugnt sista 1,5 timmen.
Mycket prat med bekanta människor blev det i alla fall och det är alltid trevligt. Förstås var mamma med – annars blir det ju inte Mamma & jag.
Det här var bara en del av det vi hade med oss, men detta var det viktigaste 😉
Blev hämtad av maken efteråt och vi åkte till favorit-thaien för lite lördagslyx. Jag valde Gaeng Panaeng, som är en av mina absoluta favoriter. Synd bara att man inte kan tåla sig så att maten kunde få svalna lite, mycket godare då.
Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag. Hurra, hurra, hurra!
Ja, så är det. Det är Lottas födelsedag idag. Inte för att jag kallas Lotta (längre), men man kan väl ha födelsedag på Lottas födelsedag ändå.
Det blev ingen frukost på sängen i morse. Mest för att vi inte brukar äta i sängen, men även för att vi egentligen inte firar födelsedagar i vårt hushåll. Det räcker liksom med ett grattis. Om man kommer ihåg, vilket inte alltid är fallet. Mest är det väl jag som inte kommer ihåg att gratta på morgonen, men det brukar komma under dagen.
Blev firad på jobbet däremot. Med både tårta, presenter och skönsång i form av en Findus födelsedagssång från Pannkakstårtan. Plus lite dans. Helt perfekt start på arbetsdagen. Så trevligt borde vi ha det oftare. Minst tre gånger om året. Precis som Findus. Och då menar jag förstås tre gånger per person. Typ varje vecka alltså.
Den som fyller jämnt får bestämma tårta och jag beställde Schwarzwaldtårta, för det tycker jag är så gott. Det är nog min absoluta favorit numera. När jag var yngre (läs: runt 90-talet) så var favoriten mockatårta och det skulle vara min dåvarande bästis pappa som skulle baka den för det var han bäst på. Nuförtiden är det knappt att vi hälsar på varandra – jag och dåvarande bästisen alltså, hennes pappa lever inte längre så honom är det svårt att hälsa på – när vi ytterst sällan råkar ses på någon av våra arbetsplatser. Trist eftersom vi var så nära under så många år. Men det är sånt som händer, man växer ifrån varann. Det lustiga i kråksången är väl att tårtan beställdes från dåvarande bästisens bageri – hon följde i sin pappas fotspår och blev bagare/konditor (eller vad hon nu vill titulera sig).
Vad fick jag då? kanske den nyfikne undrar. Önskemålet var ”något ätbart” så det blev te med en tillhörande tepåse-hållare i form av en liten söt snigel och en burk lokalproducerad honung. Och för att kollegorna vet att jag gillar att odla – eller att jag i alla fall gör mitt bästa – så fick jag en påse med ängsfröer och en kartong med fröbomber, vad det blir av de fröerna blir en överraskning för oss allihop. Ett presentkort att använda i lokala butiker blev grädden på moset.
Det är förresten en sanning med modifikation att jag inte kallas Lotta längre, eftersom en av våra ”stammisar” på jobbet helt plötsligt började kalla mig det en dag. Det är okej. För övrigt var det bara under gymnasietiden som jag gick med på att bli kallad Lotta. På högstadiet kallades jag AC, vilket jag avskydde, och ville inte bli kallad det på gymnasiet också. Då blev det Lotta. Nu kallas jag AC av de flesta på jobbet. Och det är helt okej. Jag har för övrigt fått berättat för mig att när jag var liten och mamma kallade mig Lotta så talade jag bestämt om för henne att: ”Jag heter inte Lotta-potta.” Så kan det va. Farmor tyckte att jag skulle heta Ulrika eftersom det var ett kungligt namn och för att min farfar kallade mig för sin prinsessa, fast han gick bort ett halvår innan jag föddes så han kunde egentligen inte veta att det faktiskt var en liten tjej på gång. Eller så visste han.
Nåja, födelsedag var det. Grattishälsningar i långa rader, både på sms, i telefonsamtal och på facebook blev det. Precis som det ska va. Till och med den jag trodde inte skulle gratta mig gjorde faktiskt det. Kors i taket.
