Livets stråle – Michail Bulgakov (Novellix)
Baksidestext: Privatdocent Ivanov stod som förstenad, närmast tillintetgjord: hur kunde väl han, Ivanov, ha missat att lägga märke till en sådan simpel sak, som den där smala strålen! Och detta var ju i sanning någonting ohyggligt! Ja, titta bara … Herregud, Vladimir Ipatievitj! utbrast Ivanov förskräckt med ögat tryckt mot okularet. Vad är det som pågår? De växer ju framför ögonen på mig … Herregud …! Jag studerar dem för tredje dagen i rad nu, sade Persikov och myste.
Skammen – Annie Ernaux (Norstedts)
Baksidestext: ”Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Annie Ernaux är tolv år när hon blir vittne till att hennes far försöker slå ihjäl hennes mor. Osentimentalt och självutlämnande återskapar hon runt denna våldsscen den värld som var hennes 1953. Ju mer Ernaux dyker ner i historien, desto mer begriper hon vilket spänningsfält föräldrarna levde i, där önskan om social framgång och skammen över var de kommer ifrån tydliggörs. Samtidigt skildrar Ernaux sin egen skam och strävan efter att slippa undan konventionerna hon vuxit upp med och i stället följa sin längtan efter ett helt annat liv än föräldrarna.
Väderlekar – Alexandra Kleeman (Vide förlag)
Baksidestext: ”Utanför fönstret har jag sett barn leka i snön, till synes omedvetna om att den består av kristaller och att varje flinga är ömtålig och omöjlig att återskapa. Jag har sett snön smälta i deras händer, men aldrig känt den smälta i mina egna.” Hur beskriver man världen instängd bakom femton centimeter tjockt plexiglas? Vad gör man när man vaknar ensam om natten i ett hus som känns mindre och mindre bebott? Och hur kan en pappa kontrollera vädret när han inte ens kan kontrollera sig själv? I långnovellen Väderlekar utforskar Alexandra Kleeman inre och yttre väder med ett språk lika uppfinningsrikt som familjen hon skildrar.
Friskytten – August Apel (Hastur förlag)
Baksidestext: ”Nu stod han vid vägskälet. Trollkretsen var dragen, skallarna och benknotorna låg där i en ring. Månen dolde sig alltmer bakom molnen och lät de dystert brinnande kolbitarna, som vinden då och då lät glöda till, ensamma lysa på det nattliga dådet. Långt borta slog ett tornur det tredje kvartersslaget; Wilhelm placerade gjutskopan på kolbitarna och lade in blyet tillsammans med tre kulor som redan tidigare träffat sina mål, för denna sed bland friskyttar mindes han från sina läroår. Skogen började fyllas av nattens liv. Då och då flaxade ugglor, fladdermöss och andra ljusskygga nattflygare upp, bländade av ljuset. De föll ner från sina grenar och satte sig runt trollkretsen, där de dovt kraxande verkade föra obegripliga samtal med dödskallarna. De blev fler och fler och bland dem ilade dimmiga gestalter omkring som molnstrimmor som ibland såg ut som djur, ibland som människor.”
Epifanier – James Joyce (Ellerströms)
Baksidestext: Epifanier, uppenbarelser, kallade James Joyce en svit korta texter han skev som ung man. De består av prosalyriska bilder, korta dramatiska scener och drömskildringar. Innehållet är självbiografiskt, ofta vassa iakttagelser från sällskapslivet i Dublin. Under vardagsytan skymtar de stora livssammanhangen fram i hastiga glimtar. Epifanierna var tänkte att bilda en egen bok; i stället utnyttjade Joyce ett antal av dem i sina verk, främst Ett porträtt av konstnären som ung. Detta är den första utgåvan på svenska, en fascinerande pusselbit i Joyces verk.
Banvaktare Thiel – Gerhart Hauptmann (Hastur förlag)
Baksidestext: Thiel är en enkel och rättskaffens man; hans vardag består mest av familjeliv, samvetsgrant utförda arbetsuppgifter vid järnvägen och kyrkobesök. När hans första hustru dör, gifter han om sig med den härsklystna och grälsjuka Lene, som utövar en förblindande sexuell lockelse på honom. En ohejdbar process tar vid och han bryts steg för steg ned; allt når sin kulmen då något fasansfullt inträffar i närheten av banvaktarstugan. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är Banvaktare Thiel (1888), trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk. Gerhart Hauptmann (1862–1946) tilldelades 1912 Nobelpriset i litteratur.