Det är svårt att hitta ord som räcker till, för hur sammanfattar man ett helt liv – och en människa som betytt så mycket?
Du var trygghet, styrka och närvaro. Du fanns där, inte alltid med stora ord, men med handlingar som visade vad kärlek är. I det tysta, i det vardagliga, i det som man kanske förstår värdet av först när det inte längre finns kvar.
Nu är det tyst. Och den tystnaden gör ont. Men i den finns också alla minnen kvar – din röst, ditt skratt, ditt sätt att vara. Allt det som lever vidare hos oss som kände dig.
Jag kommer bära dig med mig i resten av mitt liv. I val jag gör, i tankar jag tänker, och i allt det du lärt mig.
Tack pappa, för allt du varit. Du fattas oss, men du kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan.
