När jag var liten – och bodde på nästan exakt samma plats som jag bor på nu – så tyckte jag det var kul att gå på kyrkogården och läsa på gravstenar. Otto Graaf, till exempel, var ett väldigt spännande namn. Jag har ingen aning om vem denne Otto var och jag vet inte heller om gravstenen fortfarande finns kvar. Men lite lustigt ändå, hur ett namn på någon som man inte vet vem det är/var lever kvar i hjärnan efter drygt 40 år.

Nu ikväll var det inte många gravstenar man kunde läsa på. Men det var fint plogat i alla fall, så det var lättframkomligt. Åtminstone på de större stråken.

Ljusets kapell med tillhörande klocktorn i bakgrunden och en bit bakom närmaste raden gravar ligger farmor och farfar begravda. Det var ingen idé att försöka gå in dit eftersom snön hade drivit ihop över stigen och jag hade väldigt olämpliga skor.

Minneslunden med sitt kors, upplyst av månskenet.

Mormor och morfars grav. Gropen till höger kommer sig av att ljuset vi ställde dit för någon dag sen smälte undan en del av snön som föll dagen efter. Ser lite spännande ut.

Utsikt mot ”världen utanför”.

Egentligen är jag ganska mörkrädd och gillar inte att gå på kyrkogårdar ensam när det är mörkt, men när det ligger snö så blir det tillräckligt ljust för att jag ska tycka att det är mysigt. Snön ger också en sån härlig ljuddämpande effekt, även om det är ganska tyst på de flesta kyrkogårdar redan från början.

När vi gick in på operan 3,5 timme tidigare var det barmark 🌨️🌨️🌨️