Vi brukar inte fira så värst mycket i vår familj. Oftast blir det bara en fika – precis som alla söndagar året om. Men i år blir det ännu mindre firande än vanligt eftersom mamma och pappa I är bortresta idag. Ett barnbarnsbarn ska döpas på annan ort så de har tagit en tur med husbilen. Det blir inte så ofta nuförtiden så det gäller för dem att passa på innan det är dags att sälja husbilen för gott.
Det får bli ett telefonsamtal under dagen så får vi ta fikat en annan gång – till exempel nästa söndag 🙂
Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag. Hurra, hurra, hurra!
Ja, så är det. Det är Lottas födelsedag idag. Inte för att jag kallas Lotta (längre), men man kan väl ha födelsedag på Lottas födelsedag ändå.
Det blev ingen frukost på sängen i morse. Mest för att vi inte brukar äta i sängen, men även för att vi egentligen inte firar födelsedagar i vårt hushåll. Det räcker liksom med ett grattis. Om man kommer ihåg, vilket inte alltid är fallet. Mest är det väl jag som inte kommer ihåg att gratta på morgonen, men det brukar komma under dagen.
Blev firad på jobbet däremot. Med både tårta, presenter och skönsång i form av en Findus födelsedagssång från Pannkakstårtan. Plus lite dans. Helt perfekt start på arbetsdagen. Så trevligt borde vi ha det oftare. Minst tre gånger om året. Precis som Findus. Och då menar jag förstås tre gånger per person. Typ varje vecka alltså.
Den som fyller jämnt får bestämma tårta och jag beställde Schwarzwaldtårta, för det tycker jag är så gott. Det är nog min absoluta favorit numera. När jag var yngre (läs: runt 90-talet) så var favoriten mockatårta och det skulle vara min dåvarande bästis pappa som skulle baka den för det var han bäst på. Nuförtiden är det knappt att vi hälsar på varandra – jag och dåvarande bästisen alltså, hennes pappa lever inte längre så honom är det svårt att hälsa på – när vi ytterst sällan råkar ses på någon av våra arbetsplatser. Trist eftersom vi var så nära under så många år. Men det är sånt som händer, man växer ifrån varann. Det lustiga i kråksången är väl att tårtan beställdes från dåvarande bästisens bageri – hon följde i sin pappas fotspår och blev bagare/konditor (eller vad hon nu vill titulera sig).
Vad fick jag då? kanske den nyfikne undrar. Önskemålet var ”något ätbart” så det blev te med en tillhörande tepåse-hållare i form av en liten söt snigel och en burk lokalproducerad honung. Och för att kollegorna vet att jag gillar att odla – eller att jag i alla fall gör mitt bästa – så fick jag en påse med ängsfröer och en kartong med fröbomber, vad det blir av de fröerna blir en överraskning för oss allihop. Ett presentkort att använda i lokala butiker blev grädden på moset.
Det är förresten en sanning med modifikation att jag inte kallas Lotta längre, eftersom en av våra ”stammisar” på jobbet helt plötsligt började kalla mig det en dag. Det är okej. För övrigt var det bara under gymnasietiden som jag gick med på att bli kallad Lotta. På högstadiet kallades jag AC, vilket jag avskydde, och ville inte bli kallad det på gymnasiet också. Då blev det Lotta. Nu kallas jag AC av de flesta på jobbet. Och det är helt okej. Jag har för övrigt fått berättat för mig att när jag var liten och mamma kallade mig Lotta så talade jag bestämt om för henne att: ”Jag heter inte Lotta-potta.” Så kan det va. Farmor tyckte att jag skulle heta Ulrika eftersom det var ett kungligt namn och för att min farfar kallade mig för sin prinsessa, fast han gick bort ett halvår innan jag föddes så han kunde egentligen inte veta att det faktiskt var en liten tjej på gång. Eller så visste han.
Nåja, födelsedag var det. Grattishälsningar i långa rader, både på sms, i telefonsamtal och på facebook blev det. Precis som det ska va. Till och med den jag trodde inte skulle gratta mig gjorde faktiskt det. Kors i taket.
* Förmiddag: snöar av bara fasen * Kl 10.30: skickar en felanmälan att de måste komma och snöröja/halkbekämpa omgående pga överhängande risk för personskador * Kl 11.45: ingen snöröjning utförd, personalen går ut och sopar + slänger ut grus för att folk överhuvudtaget ska se trappstegen och inte slå ihjäl sig på vägen in * Kl 12.15: en kommunbil stannar till utanför och åker igen * Kl 14.45: det börjar bygga på is så dörren går knappt att öppna och när den väl går att öppna går den inte att stänga, chefen ringer till fastighetsskötaren som lovar att kontakta tekniska/”gata” * Kl 15.15: fastighetsskötaren själv kommer och skottar/lägger på tösalt
Torsdag 18 januari
* Kl 11.09: får svar på felanmälan från arbetsledare på tekniska förvaltningen: ”Skottning och halkbekämpning utfördes igår kl 8.30”
Vilket skämt. Om de får en felanmälan två timmar efter att de säger sig ha utfört det som felanmälan gäller så kanske de kunde begripa att det behöver utföras igen – det är väl för fan bara att lyfta på arslet och titta ut genom närmaste fönster och se hur det ser ut utomhus…
När jag var liten – och bodde på nästan exakt samma plats som jag bor på nu – så tyckte jag det var kul att gå på kyrkogården och läsa på gravstenar. Otto Graaf, till exempel, var ett väldigt spännande namn. Jag har ingen aning om vem denne Otto var och jag vet inte heller om gravstenen fortfarande finns kvar. Men lite lustigt ändå, hur ett namn på någon som man inte vet vem det är/var lever kvar i hjärnan efter drygt 40 år.
Nu ikväll var det inte många gravstenar man kunde läsa på. Men det var fint plogat i alla fall, så det var lättframkomligt. Åtminstone på de större stråken.
Ljusets kapell med tillhörande klocktorn i bakgrunden och en bit bakom närmaste raden gravar ligger farmor och farfar begravda. Det var ingen idé att försöka gå in dit eftersom snön hade drivit ihop över stigen och jag hade väldigt olämpliga skor.
Minneslunden med sitt kors, upplyst av månskenet.
Mormor och morfars grav. Gropen till höger kommer sig av att ljuset vi ställde dit för någon dag sen smälte undan en del av snön som föll dagen efter. Ser lite spännande ut.
Utsikt mot ”världen utanför”.
Egentligen är jag ganska mörkrädd och gillar inte att gå på kyrkogårdar ensam när det är mörkt, men när det ligger snö så blir det tillräckligt ljust för att jag ska tycka att det är mysigt. Snön ger också en sån härlig ljuddämpande effekt, även om det är ganska tyst på de flesta kyrkogårdar redan från början.
